Jag minns en fysiklektion i högstadiet. Läraren utlovade en belöning, jag minns inte vilken, till den som kunde stava rätt till meteorologi. Ingen lyckades. Men alla lärde sig antagligen att stava ordet rätt.

Meteorologi torde kvala in på listan över de mest svårstavade orden i svenskan. Men vilket är egentligen det allra svåraste ordet att stava? Det finns olika sätt att svara på frågan. Det vanligaste stavfelet är antagligen särskrivningar av olika slag. Men det svaret är tråkigt, så det struntar jag i.

Ord med flera dubbelkonsonanter är ofta svåra. På tidningar där jag jobbat uppstår det ofta frågetecken kring ordet accessoar. Terrass, parallell och annullera ska också vara notoriskt svårstavade, enligt en sökning i pressarkivet. Enligt samma källa tvingas Warren Buffett och Bertrand Russell ofta se sina namn felstavade i svensk press. Men de här svåra orden är egentligen också lite tråkiga. Det handlar om en besvärlig och inkonsekvent stavningsregel som sätter krokben för den som skriver. En dubbelkonsonant kan nästan dyka upp från ingenstans och sätta kniven i ryggen på en.

Ord som har ”tysta” bokstäver är förstås också svårstavade, som original och material, men de är kanske ändå inte så svåra. När dessa stavas fel handlar det nog ofta om slarvfel.

Norstedts (sjukt svårstavat, för övrigt) och Språkrådet sammanställde för en tid sedan en lista över svårstavade ord. Många av orden på listan är just dubbelkonosonanter – abborre, noggrann – eller rena missuppfattningar – sevärdighet istället för sevärdhet.

Nej, jag gillar att betrakta meteorolog som det svåraste ordet. Det har en skön knepighet över sig. Man vet inte hur det stavas förrän man får reda på det, och det beror inte på någon olydig regel eller något språkligt svek. Det är bara svårt.

Men jag ska fortsätta jaga svårstavade ord. Och snart ska jag skriva ett inlägg om ord som är svåra att uttala.