Jag har tre barn. Ett på 4 år, ett på 2 och ett på 3 månader. De är en ständig källa till språkliga funderingar.

Ett intressant fenomen som 4-åringen, och nu också 2-åringen, visat prov på är hur barn förenklar uttal. 4-åringen talar nu tämligen obehindrat och hanterar alla språkljud på ett bra sätt. Men i vissa ljud trillar ljuden ur munnen i fel ordning. Hon säger exempelvis ”skabetti” istället för ”spagetti” och ”stölvar” istället för ”stövlar”. Just i morse hörde jag henne säga ”hur säger man ’tovl’ nu igen”, varvid jag alltså fick upplysa henne om att man säger ”tolv”. Jag har hört samma sak från andra barn, både i samma ålder och några år äldre.

Vad jag har kunnat läsa mig till beror det här helt enkelt på att vissa konsonantförbindelser är svårare än andra, och då särskilt ”r”, ”s”, ”v”, och ”j”. Det stämmer ju bra på de ord 4-åringen har svårt med, men jag har inte hittat någon förklaring till varför just de konsonanterna är mer svårkombinerade än andra. Dessutom kombinerar hon ju samma konsonanter, men i fel ordning i ”stölvar”.

Min teori är att konsonanter som ligger nära varandra i munnen också hamnar nära varandra i orden, eftersom det blir bekvämare så. Om man smakar på ”skabetti” några gånger känns det faktiskt som att ordet trillar ur munnen lättare än ”spagetti”.