Visste ni att björn egentligen inte heter björn? Det visste i alla fall inte jag, tills jag för en tid sedan fick reda på att björn är ett såkallat noaord, det vill säga ett ord som ersätter en benämning som vidskepligt anses olycksbringande. Ett mer känt exempel är att ”varg” ersätts med ”gråben”, då man ansåg att det riktiga ordet kunde frammana den fruktade besten. Det som är intressant med fallet björn är att den riktiga benämningen har glömts bort. ”Björn” betyder i själva verket ”brun”.

Noaord, kan man tycka, är en kvarleva från ett oupplyst förflutet, då folk gick omkring och var rädda för vättar och troll. Men sådan här språklig vidskepelse lever nog egentligen kvar i någon mån. Ganska ofta hör man folk säga ”peppar peppar” då man vill försäkra sig om att ens optimism inte ska baktända. Ett annat exempel kan hämtas från min egen arbetsplats. När vi är på väg att lämna en tidning till tryck och det, för en gångs skull, har gått smärtfritt och alla tycks bli klara i tid, så säger någon ”det här gick ju bra”. Varpå någon annan alltid replikerar ”när man säger sådär kan man räkna med att det går åt helvete snart”. Som om blotta påtalandet, själva formulerandet av orden, skulle bringa olycka.

Ett mer subtilt exempel har att göra med ords stilvalör och vad man associerar dem till. Ord kan bli ”besudlade” av att ha använts i vissa sammanhang, och det behövs ett nytt ord. Detta kan ske med ord för könsorgan och sex. I sängkammaren vill man kanske inte frammana högstadiets biologibok, och motsatt vill man kanske inte att en gynekolog ska använda sängkammarspråk på mottagningen. Samma företeelse behöver olika ord för olika sammanhang. Kanske inte har med vidskepelse att göra, men mekanismen liknar den som skapar noaord. Språket är mer än bara ord som betecknar en företeelse. Språket har också makt att förändra ett sammanhang, beroende på vilken beteckning som används.