Under dagen hörde jag en person säga: ”Det kanske man kan göra nästa år, men för nu så får det duga.” För nu, for now. Det var första gången jag hörde någon använda denna anglicism. Och precis som alltid när man hör en anglicism för första gången skaver det rejält i örat. Så heter det väl ändå inte, vill man utbrista. Men det gör man förstås inte, för man vet vad som passar.

Vis av erfarenhet vet jag att det inte kommer att krävas mer än att x antal andra kompetenta språkbrukare börjar använda uttrycket, för att jag ska sluta störa mig. Jag tror det har framtiden för sig, för nu. Det är ett mycket mer ekonomiskt uttryck än det lite omständliga för tillfället och ligger faktiskt bättre i munnen än det beskedliga just nu. Jag kommer att spjärna emot så länge jag kan, men till slut hör man ankaret på Rapport avsluta sändningen ”med det var allt för nu”, och då dröjer det inte länge innan man själv åker dit. Jag vet inte ens varför jag stretar emot, men det gör jag, alltid.

Mitt intryck är att anglicismernas väg från språkliga paria till idiomatiska uttryck bara går fortare och fortare. Eller har jag fel här? Vad säger språkvetarna?

Bloggat: Peter Englund skriver att den så kallade långa listan är klar,  språktidningen bloggar vidare om hen-debatten och uppmärksammar prästen Helena Myrstener som skriver i kyrkans tidning om varför hon anser att gud bör kallas för hen, Anna Hass skriver intressant om vad klarspråk skulle kunna vara , Ylva Byrman om skottdagen , och Språkförsvaret uppmärksammar ett bedrövligt förslag på ny slogan till Uppsala.