Häromveckan läste jag en krönika av Fredrik Strage där han skriver om hur illa han, likt många andra, tycker om särskrivningar. Strage berättar att han under modeveckan fick ett pressmeddelande från märket Fifth Avenue Shoe Repair som var nerlusat med märkliga särskrivningar. Och märkets eleganta kläder kändes plötsligt inte fullt lika sofistikerade.

Jag kom att tänka på denna anekdot när jag idag på lunchen passerade mäklaren ”Eklund Stockholm New York” vid Östermalmstorg. ”Eklund Stockholm New York” är ett mäklarkontor som enligt egen utsago fokuserar på ”de mest exklusiva objekten”. Det är kråkslott i Djursholm, landställen i Falsterbo, paradvåningar på Strandvägen. Många objekt har utgångspiser mellan 15 och 20 miljoner kronor. I skyltfönstret till lokalen presenteras dessa exklusiva våningar och lägenheter med stora fina färgfoton och korta texter. Fotona är det, som sagt, inget fel på, det är klassisk bostadsporr med blanka och skinande ytor, men många av objektsbeskrivningarna lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Som i bilden nedan:

Denna dubbla! (1800 tals hus) särskrivning borde få den mest förhärdade språkrelativist att rysa av obehag. Gudarna ska veta att objektsbeskrivningar över lag är fulla av märkligheter, men det är ändå förbluffande att man kan sälja så dyra våningar utan att anse sig ha råd att anlita någon som kan korrläsa säljtexterna.