När grammatikdagen (3 februari) trendade på twitter togs flödet snabbt över av en rad tweetar om rätt och fel. Det handlade allt som oftast om folk som störde sig på sådant som särskrivningar, felanvändning av de/dem eller anglicismer. Och flödet var ARGT. Passande nog hade Fredrik Strage skrivit en krönika för DN den här dagen, där också han grämde sig över särskrivningar.

Och ja. Det är fel att särskriva. Det finns regler för språket och vi bör följa dem. Men samtidigt behöver vi inte brusa upp oss så mycket när felaktigheter uppkommer. Självklart ska felaktigheter rensas ut och ändras. Men det ska ske utan ilska och utan att vi gör oss roliga på någon annans (skribentens) bekostnad.

Vi får heller inte glömma att särskrivningar och andra språkfel sällan uppkommer utan ett sammanhang i vilket det går att urskilja vad som faktiskt menas. Oftast förstår vi ju faktiskt att det inte är en ”brun hårig sjuk sköterska” som avses, utan en ”brunhårig sjuksköterska”.

Efter grammatikdagen skrev språkkonsulter en rad läsvärda blogginlägg om just det här:

Linnea Hanell påminner om att särskrivningar är felaktiga men inte farliga.

Anna Antonsson skriver om elitistsvineriet (som är långt mer än vanligt förekommande när det handlar om språket).

Och Ulrika Berg undrar varför skrivregelsivrarna är så arga.

/Anna