I dag kan du läsa en debattartikel av Leif V Erixell på Resumés webbplats. Den handlar om anglofieringen i Sverige med fokus på hur allt fler instutitioner, evenemang och byggnader (bland annat) får engelska namn istället för svenska (till exempel Stockholm waterfront building och Swedish music hall of fame). Erixell menar att den här typen av anglofiering ofta beror på dåliga copywriter – för visst finns det svenska alternativ till Icas senaste butikskoncept ”Ica to go”?

Han menar dock att detta inte är ett problem för svenska företag. När det handlar om privata företeelser är engelska namn okej och bör tillåtas. I en tid då allt fler statligt ägda företag säljs ut kan man dock fråga sig hur och var en sådan gräns ska dras.

Här kan du läsa Leif V Erixells artikel.

Vad tycker du om engelska namn på svenska företeelser? Är det bra för att det tillängliggör företeelserna för en internationell publik, eller innebär det att vi som har svenska som förstaspråk blir utestängda? Ska vi ha bara svenska namn, bara engelska eller både och? Och är det skillnad mellan offentliga och privata tillgångar?

/Anna D