Facebook-gruppen Sverige mot Särskrivning har i dagsläget 122 638 gillningar. När jag nämner att jag studerar svenska på språkkonsultprogrammet möts jag alltid av reaktionen ”det är så förkastligt med särskrivningar!”. Den vanligaste språkfrågan jag får av släkt och vänner handlar om huruvida ord ska skrivas ihop eller isär.

Vad är det då som gör att särskrivningar engagerar svenskarna så till den milda grad?

De två vanligaste argumenten mot särskrivningar är att det ser ovårdat och okunnigt ut, och att det leder till missförstånd. Men gör det verkligen det? Om du ser en skylt på ett sjukhus där det står ”Sjuk sköterske expedition”, tror du då att det är en expedition för sjuka sköterskor, en sköterskeexpedition som är sjuk eller en expedition för sjuksköterskor? Förmodligen det sistnämnda. Vilket sammanhang en text står i spelar nämligen stor roll för hur vi tolkar den.

Men visst har antalet särskrivningar i samhället ökat på senaste?

Förmodligen har det gjort det. Vi både läser och skriver mycket mer idag än vad vi gjorde för tio år sedan. Alla kan skriva på nätet, och alla gör det. Det chattas, det mejlas, det instagrammas, det facebookas i det oändliga. Det leder till att vi ser allt mer text, och framförallt mer text skriven av personer med varierande kunskaper.

Dessutom påverkas svenskan av engelskans stora inflytande, där nästan allt särskrivs. Jag har också en teori som har att göra med dagens teknik: ofta kan telefonernas och datorneras korrekturprogram inte långa ord som sjuksköterskeexpedition, så de föreslår att orden ska särskrivas.

Vi kan konstatera att särskrivningar är vanligt. Särskrivningar engagerar. Särskrivningar roar. Men är det då egentligen så farligt?

Så länge det går att förstå vad man menar, att det är herrtoaletten man ska besöka och inte någon Herr Toalett, kanske det inte spelar så stor roll egentligen. Det är kanske inte helt förkastligt, men däremot ofta ganska roligt. Så skriv isär, skriv ihop, skriv som du vill. Bara det går att förstå vad du menar.